fredag 18 september 2020

Alla försvunna barn är inte bortförda

Vid skolstarten hörs det ofta om bortförda barn som inte dyker upp i skolbänken. Det verkar finnas en missuppfattning om skolplikten samtidigt som individens liksom föräldrars frihet glöms bort i den återkommande debatten. Det är självklart viktigt att barn går i skolan i ett antal sammanhängande år om de ska ha någon chans att gå ut ur grundskolan med godkända betyg. Det gäller särskilt de som inte har studievana familjer bakom sig. Det måste dock göras klart att det ej motiverar att den grundlagsskyddade rörelsefriheten inskränks. Den endimensionella bild om anklagelser av bortförda barn som etableras bland skolpersonal och socialtjänsten måste upphöra då det i onödan sätter föräldrar i skräck inför semesterresor.

 

I Sverige bor många med rötter från alla världens hörn. Det är naturligt att föräldrar vill introducera sina barn till deras far- och morföräldrar som ofta bor kvar i forna hemländer. De reser naturligtvis under sommarloven och kommer hem till Sverige vid skolstart. En del väljer dock med all rätt att flytta tillbaka till sina forna hemländer antingen tillfälligt eller permanent. I många fall är realiteten därför att föräldrar bestämmer sig flytta från landet. Det är självklart att barnen går i skola där de är. Det är således olämpligt att klassificera dessa barn som bortförda, bortgifta eller könsstympade. 

 

Skolplikten som används för att motivera att barn ska hållas i landet gäller inte för barn som inte är bosatta i Sverige. Detta enligt skollagen. Utöver det tillförsäkrar grundlagen svenska medborgare friheten att lämna riket.

 

Det är visserligen positivt att samhället är vaksamt för att brott inte ska kunna begås mot barn som är oförmögna att försvara sig. Det får däremot inte gå så långt som det ibland har skett. Det förekommer att socialtjänsten hindrar vanliga semesterresor med motivering att barn förs bort. Individens grundlagsstadgade rörelsefrihet får inte inskränkas med lättvindiga anklagelser och utan belägg.

 

 

 

söndag 13 september 2020

Ett för SD enkelt förslag föranleder enorma konsekvenser i svenskgrundlagstiftning

  

 

Ett för SD enkelt förslag föranleder enorma konsekvenser i svenskgrundlagstiftning, riskera klippa av bandet mellan nordiska länder som man säger sig ha från partiets sida för avsikt att ha närmare samarbete med och inte minst utgör ett brott mot folkrätten. Som bekant vill Sverigedemokraterna göra möjlig återkallelse för medborgarskap och förbjuda dubbelt medborgarskap – ett förslag med oanade konsekvenser sett till det sätt många människor lever eller vill leva idag. Det är självklart för många av oss att förvärvsarbeta i Danmark eller kanske pendla till Bryssel och varför inte starta eget i Spanien eller föda andra barnet i USA. Lagstiftningen möjliggör en hel del friheter idag. Inte minst de snarlika lagstiftningarna vi har inom EU. 

 

Vi i Sverige kan inte med fullaste allvar införa regler som kräver att över en miljon svenskar ställs till ultimatum – häv dina andra medborgarskap och ha kvar enbart det svenska. Om det mot förmodan skulle ändå gå att åstadkomma vill SD i nästa steg fortsätta att tömma på medborgarsskapsskyddsregler och göra lättare att medborgarskapet återkallas. Det är mot folkrätten att stater medverkar till att människor blir statslösa. 

 

Världen har vittnat om många historier om brott mot människors rätt att bli medborgare i sina egna hemländer. Dessa brott har även begåtts under ledning av väl ansenliga politiker och vinnare av det prestigefyllda fredspriset som Aung San Suu Kyi. Med tanke på det och andra liknande fall som sker i världen blir det angeläget att FN börjar överväga utveckla dess regler kring medborgarskapsskyddslagarna. Medborgarskap skall anses som mänsklig rättighet som inte kan återkallas efter det har beviljats på lagenliga grunder. Vi kan i längden inte ha ett system där medborgarskap och alla rättigheter och skyldigheter som medföljer det återkallas godtyckligt eller där stater som styrs av populistiska vindar förklarar grupper av människor statslösa. Det är helt ohållbart. 

 

”Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap.” Så lyder vår författning, grundlagen Regeringsformens 2 kapitel 7 §. Det ger en enorm säkerhet och känsla av tillhörighet att Sverige är verkligen mitt som svensk medborgare. Den meningen vill jag ha kvar i vår grundlag och den är värd att strida för så att den inte får rubbas under vilka omständigheter som helst. Den bör mångdubblas i alla världens länder.     

 

 

Politiska partier kan bidra med integrationen

  

Det verkar konsensus råda över att opinion vinnas enklast på att införa hårdare krav på integrationspolitiken. Vissa går längre än andra och tycks inte ta någon hänsyn till såväl grundlag, folkrätt eller minoriteters integritet. Det är lätt att påtala brister i integrations- eller migrationspolitiken från läktarplatsen och låtsas att föra “folkets” talan när man i realiteten inte är redo att ta ansvar eller bidra med konkreta, konstruktiva integrationsfrämjande förslag med god vilja. Politiska partier bör bidra med att integrera inte minst våra unga nya svenskar genom att locka dem till sina oftast till synes folktomma möteslokaler och föreningar. Det är dags att låta våra invandrare att vara delaktiga i politisk Sverige. 

 

Det låga valdeltagandet från invandrartäta förorter kan delvis förklaras av saknad av intresse och förståelse för politiken och hur det fungerar. Det är mycket allmänbildande att jobba och engagera sig politiskt. Genom det förvärvar man ovärderliga kunskaper om samhället för att inte nämna en snabb språkutveckling och förståelse för oskrivna normer man får genom att vistas bland politiker. Att bli politiskt engagerad innebär att man förses med ansvar som föranleder att man tänker på lösningar; det kallas medborglig/medborgerlig- eller samhällsansvar. Plötsligt känner man sig vara i en ställning som problemlösare som efter bästa förmåga bidrar med att lösa en del av sin stadsdels- eller kommuns problem.  

 

Det höga intresset som politiska partier visar ha för nämnda förorter en gång var fjärde år bör avges och partierna om de verkligen menar att de vill integrera invandrare in i samhället skapa en fungerande strategi för att engagera flera från invandrartäta förorter i politiken. Allt kan inte lösas av civilsamhället. Ungdomsförbunden kan tillsammans med moderpartier förmå synnerligen unga från utsatta invandrarområde bli politiskt engagerade och därigenom bli en del av dem. De människor har sina perspektiv som de skulle bidra med partier de värvas in. Resultatet blir ett mer integrerat Sverige, intressantare debatt med diversifierad synvinkel och därmed en mer kryddad diskussion i församlingarna. Det skulle politiska partier och inte minst Sverige tjäna på i längden.