Vid skolstarten hörs det ofta om bortförda barn som inte dyker upp i skolbänken. Det verkar finnas en missuppfattning om skolplikten samtidigt som individens liksom föräldrars frihet glöms bort i den återkommande debatten. Det är självklart viktigt att barn går i skolan i ett antal sammanhängande år om de ska ha någon chans att gå ut ur grundskolan med godkända betyg. Det gäller särskilt de som inte har studievana familjer bakom sig. Det måste dock göras klart att det ej motiverar att den grundlagsskyddade rörelsefriheten inskränks. Den endimensionella bild om anklagelser av bortförda barn som etableras bland skolpersonal och socialtjänsten måste upphöra då det i onödan sätter föräldrar i skräck inför semesterresor.
I Sverige bor många med rötter från alla världens hörn. Det är naturligt att föräldrar vill introducera sina barn till deras far- och morföräldrar som ofta bor kvar i forna hemländer. De reser naturligtvis under sommarloven och kommer hem till Sverige vid skolstart. En del väljer dock med all rätt att flytta tillbaka till sina forna hemländer antingen tillfälligt eller permanent. I många fall är realiteten därför att föräldrar bestämmer sig flytta från landet. Det är självklart att barnen går i skola där de är. Det är således olämpligt att klassificera dessa barn som bortförda, bortgifta eller könsstympade.
Skolplikten som används för att motivera att barn ska hållas i landet gäller inte för barn som inte är bosatta i Sverige. Detta enligt skollagen. Utöver det tillförsäkrar grundlagen svenska medborgare friheten att lämna riket.
Det är visserligen positivt att samhället är vaksamt för att brott inte ska kunna begås mot barn som är oförmögna att försvara sig. Det får däremot inte gå så långt som det ibland har skett. Det förekommer att socialtjänsten hindrar vanliga semesterresor med motivering att barn förs bort. Individens grundlagsstadgade rörelsefrihet får inte inskränkas med lättvindiga anklagelser och utan belägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar